Bertolt Brechts genialitet och originalitet som dramatiker och teaterteoretiker blev tidigt erkända, och hans betydelse och berömmelse fortsatte att tillväxa sedan han 1933 lämnade det nazistiska Tyskland för en ambulerande exil i bl.a. Skandinavien och USA. Men som lyriker blev Brecht först sent erkänd. Dels överskuggades hans poesi av hans dramatik, dels skapade landsflykten rent praktiska publikationsproblem. Men efter kriget och efter Brechts död 1956 har han alltmer kommit att framstå som en av den moderna tyska litteraturens mest betydande poeter.

Arnold Ljungdahl är en av våra främsta kännare – och översättare – av tysk poesi. Med Brecht förenade honom inte bara gemensamma litterära och politiska intressen utan också en mångårig vänskap. Ljungdahls tolkningsurval är mångsidigt och representativt; det tecknar Brechts utvecklingskurva från ungdomsårens samhällskritiska pessimism och livsåskådningsmässiga nihilism, över det politiska engagemangets brukspoesi till de sena årens avklarnade och förtätade, av kinesisk poesi av Goethes höga enkelhet inspirerade dikter. Oavlåtligt närvarande i denna kurva finns ett motiv: en lidelsefull fredskärlek som inte är en frasrik deklaration utan handling, ett aktivt försvar för den okrigiska människan.